Pics: Ronja våren 09

Jag saknar dig så himla mycket. Har på sätt och vis känts som om du bara varit på semester hos farmor och farfar på landet som du alltid var innan. Men ju mer tiden går ju mer inser man att jag aldrig mer kommer få träffa dig igen. Och jag är besviken på mig själv att jag inte varit mer ledsen men jag har inte vågat eller velat tänka på det. För sanningen gör ont. Fan så ont den gör. Tanken att aldrig få mysa med dig igen gör ont och jag ryser över hela kroppen. Du var världens finaste hund och jag älskade dig sen dagen vi fick dig, för 14 år sedan.
Hoppas du har det bra i himlen, jag tänker på dig varje dag och tror fortfarande att du lever. Säger saker så som; "Ge maten till ronja", "ronja ska vi gå ut". Jag öppnar alltid datarumsdörren jätte försiktigt för att jag vet att du alltid låg utanför där och sov, eller varje gång jag vänder mig om när jag går hemifrån och ser på dig och säger, "jag älskar dig jag kommer snart". Ronja jag saknar dig. Men du lever inom oss. Alltid.